triumphant

Man kan aldrig riktigt veta hur en annan människa känner sig. Man kan föreställa sig det, relatera till sina egna känslor, men aldrig fullt ut veta. Jag skulle vilja vara inne i någon annan, jag tror att det skulle förändra hela min bild av mig själv. 

Det är väldigt abstrakt, men ändå påtagligt. Jag har en känsla av att jag aldrig kommer förstå mig på en annan människa, det ligger något emellan. Jag tror att när människor pratar med varandra pratar de aldrig på riktigt, man försöker alltid försköna eller förmildra omständigheter. Till och med just nu försöker jag säkert förmildra vad jag egentligen tänker. Det jag tänker måste kunna förstås av andra, därför kan jag inte säga exakt vad jag känner för det är något endast jag kan förstå.

Jag vill ha någon slags bekfrätelse på det här, men det verkar inte som att någon håller med mig. Och om det faktiskt är någon som gör det så känns det som att den gör det mest för att jag ska sluta grubbla på det, få tyst på mina tankar.

Kanske har jag hamnat i en annan rymd än de flesta, eller så är det inte alls så. Jag vet inte, och hur ska jag få veta? Jag har en rädsla att låta pretentiös eller fånig. Ser framför mig en skock människor som skrattar. Eller bara vänder bort blicken.