triumphant

Jag klarar mig nu när du är försvunnen. Förut, först, innan du åkte, innan allt var slut, då trodde jag att jag inte skulle klara mig alls. Det var en omöjlig tanke - en tillvaro utan dig. Men så känns det inte nu.

Som det känns nu, har det kännts mest hela tiden. Det känns som en avlägsen dröm (som jag klarar mig utan). När kärleken försvinner blir vi åter till vanliga människor (och jag ser dina brister klart och tydligt, som om någon tänt en lampa som innan var släckt. Kanske var det du som tände den!).

Fast det är klart. Ibland när jag tänker på dig, som jag tänkte på dig då, blir jag ledsen. Annars skulle jag inte vara människa.

(Att jag slutat vara ledsen, gör mig också LEDSEN. FÖR, det är ett slut på något fint!! Något som kändes i magen och i armarna i benen i hela kroppen som gjorde mig lycklig och nervös och fantastisk. Det var på riktigt! Och här står jag nu, inte helt utan känslor men mycket kallare än då. Den där lilla demonen inom mig har gjort mig kall. Och allt luktar illa.)

jag dör jag dör jag dör jag dör. Eller så har något dött inom mig. En liten demon har tagit besittning i min kropp, och tagit död på min själ, kanske sålt den till djävulen. Och jag kan nästan inte röra på mig för då kräks jag kanske. Eller så kommer mitt huvud sprängas. Jag vill lägga mig på golvet inne på lagret. Allt snurrar. Drack jag verkligen så här mycket igår? När blev jag så drucken?