15.22
17.21
15.59
Jag klarar mig nu när du är försvunnen. Förut, först, innan du åkte, innan allt var slut, då trodde jag att jag inte skulle klara mig alls. Det var en omöjlig tanke - en tillvaro utan dig. Men så känns det inte nu.
Som det känns nu, har det kännts mest hela tiden. Det känns som en avlägsen dröm (som jag klarar mig utan). När kärleken försvinner blir vi åter till vanliga människor (och jag ser dina brister klart och tydligt, som om någon tänt en lampa som innan var släckt. Kanske var det du som tände den!).
Fast det är klart. Ibland när jag tänker på dig, som jag tänkte på dig då, blir jag ledsen. Annars skulle jag inte vara människa.
(Att jag slutat vara ledsen, gör mig också LEDSEN. FÖR, det är ett slut på något fint!! Något som kändes i magen och i armarna i benen i hela kroppen som gjorde mig lycklig och nervös och fantastisk. Det var på riktigt! Och här står jag nu, inte helt utan känslor men mycket kallare än då. Den där lilla demonen inom mig har gjort mig kall. Och allt luktar illa.)
igår, söndag
jag dör jag dör jag dör jag dör. Eller så har något dött inom mig. En liten demon har tagit besittning i min kropp, och tagit död på min själ, kanske sålt den till djävulen. Och jag kan nästan inte röra på mig för då kräks jag kanske. Eller så kommer mitt huvud sprängas. Jag vill lägga mig på golvet inne på lagret. Allt snurrar. Drack jag verkligen så här mycket igår? När blev jag så drucken?
14/4
Det är väldigt abstrakt, men ändå påtagligt. Jag har en känsla av att jag aldrig kommer förstå mig på en annan människa, det ligger något emellan. Jag tror att när människor pratar med varandra pratar de aldrig på riktigt, man försöker alltid försköna eller förmildra omständigheter. Till och med just nu försöker jag säkert förmildra vad jag egentligen tänker. Det jag tänker måste kunna förstås av andra, därför kan jag inte säga exakt vad jag känner för det är något endast jag kan förstå.
Jag vill ha någon slags bekfrätelse på det här, men det verkar inte som att någon håller med mig. Och om det faktiskt är någon som gör det så känns det som att den gör det mest för att jag ska sluta grubbla på det, få tyst på mina tankar.
Kanske har jag hamnat i en annan rymd än de flesta, eller så är det inte alls så. Jag vet inte, och hur ska jag få veta? Jag har en rädsla att låta pretentiös eller fånig. Ser framför mig en skock människor som skrattar. Eller bara vänder bort blicken.
